Har sett Ponyo på bio.

Igår var jag och såg Ponyo på klippan vid havet på bio i Stockholm. Det var en premiärvisning, och fullt av små barn i publiken.

Jag gillade filmen. Mycket, till och med. Det är en modern japansk tappning av Den lilla sjöjungfrun, och handlar om lilla guldfiskliknande varelsen Ponyo som räddas av den femårige Sosuke, och efter det blir förälskad i honom och bestämmer sig för att bli människa.
Eftersom filmen är riktad främst till barn koncentrerar den sig inte på själva kärleksbiten så mycket, vilket är ganska skönt. Filmen är dessutom fylld av underbar barnlogik; säger Ponyo till någon att hon egentligen är en fisk tror de på henne utan att någon vidare information behövs (eller så instämmer de bara för att inte orsaka bråk och tandagnisslan, oklart vilket). Dessutom har den, i likhet med Min granne Totoro knappt några konflikter. Visst finns det hinder ivägen för huvudpersonrna att överkomma, med det saknas en egentlig antagonist. Något jag finner oändligt befriande.

Det är den vackraste filmen som animerats av Studio Ghibli. Jag blir helt svettig när jag tänker på det arbete studion måste ha lagt ner på filmen. Nästan varenda bildruta är fylld av små onödiga fisk- eller våganimationer, som i slutänden känns helt nödvändiga. De svenska rösterna var överlag bra och passade fint, med undantag för mamman, Risa, vars röst lät för stel och teatraliskt skolad; långt från den känslosamma och spontana rollfigur filmen utmålade henne som. Men som sagt, i övrigt fungerade rösterna bra. Jag har ännu inte sett filmen med japanskt orginaltal, så jag har ingenting att jämföra med i dagsläget.

Ponyo på klippan vid havet är som en blandning mellan studions tidigare långfilmer Min granne Totoro och Spirited Away och tyckte du inte om dem kommer du nog inte uppskatta den här filmen heller, men annars kan du förvänta dig en av världens bästa barnfilmer.